VALENTINE'S DAY

»Den 14 februari 2015 13:33«

Lördag, men inte vilken lördag som helst, det är alls hjärtans-dag❤️ vaknade av pussar och paket och somnade med gungande ben, vilken fantastisk dag vi hade.
Efter frukost gav vi oss ut på stan, Simon skulle byta storlek på skjortan jag köpt till honom men när vi kom till affären sa de "nej nej det där syr vi om, det blir mycket bättre" och Simon var plötsligt i himmelriket. Fick dricka serverad på silverfat än en gång och det mättes och nålades på honom. När vi var klara där gick vi vidare och mötte Simons jobbarkompis, så kul att få träffa han! De har sagt att jag gärna får hänga med till jobbet en dag om jag vill men vet inte riktigt om jag vågar, känns på tränande, det är ju ändå deras jobb? Men kanske kan åka dit och luncha i alla fall!




Hur som, vid lunch tog Simon med mig till Docklands där han bokat bord på en bufférestaurang (älskar buffé) och det var ta mig tusan det bästa vi ätit hittills på detta äventyr. Mängder av fisk och skaldjur och efterrätter och kött och sallader och pasta och ja allt! 
Det fanns faktiskt en baktanke med buffén, vi skulle nämligen inte få äta på flera timmar, för han hade köpt biljetter till One Direction som spelade på Ethiad Stadium på självaste Valentines Day ❤️ så så så söt!! 


Typ så kände vi efter tre timmars buffékäk.

Så efter maten (vi satt på restaurangen i flera timmar haha) gick vi de få metrarna till Ethiad och slog oss ner på våra platser. Australiensare är verkligen duktiga på det här med säkerhet, dels fanns det bara sittplatser för att minska trycket framme vid scenen, sen vad det jättemycket tomma ytor för att enkelt kunna utrymma arenan (kan lova att det var bra drag ändå) och det är olagligt att köa utanför Ethiad stadium inför konserter etc och om man gör det kommer man säkerligen få en bot. Så det var faktiskt inga hysteriska fans utanför arenan överhuvudtaget vilket var såå skönt! När jag var på deras konsert i Danmark var det sjuka köer flera timmar (säkert dygn) utanför ingångarna men här behövde vi inte köa någonting för alla hade sin plats så man visste att man inte behövde vara där förrän det började. Men vi var kanske naiva som trodde att det inte skulle vara hysteriska fans där bara för att det var lugnt utanför, oh my gosh..!
Nu är det visserligen 5 årsen jag var ett fan av One Direction men kan fortfarande inte förstå hur stora de blivit sen dess, jag följde deras resa när de slog igenom via brittiska X-factor, små pluttiga osäkra pojkar jag fått nys om via youtube och nu vet alla i hela världens vilka de är? Helt sjukt. Och fansen är heeeeelt galna, vi gick där ifrån utan hörsel..
Tyck vad man vill om One Direction men den här konserten var faktiskt riktigt, riktigt bra! Simon var nog mer impad än vad jag var "wow kolla ljussättningen Tilda!!" "Och hur de byggt scenen!!" "Och ljudet!!" "Vilken publiknärvaro de har!!" Osv osv. Han jobbar ju med scenbygge hemma i Sverige så han filmade nästan alla låtar för att han tyckte ljussättningen eller något annat var så coolt. Haha.
Sen strosade vi hemåt genom ett ljummet Melbourne och vad så nöjda med livet man bara kan bli.

Simons ska spela otaggad..


⬆️ den 9-åriga tjejen var helt galen, här hade konserten inte ens börjat än.. Hah

Sammanfattningsvis, vi hade en sån otroligt bra dag som innehöll allt vi kunnat önska och lite till. Och så vill vi bara skicka hem all vår kärlek till er där hemma, vi saknar och älskar er otroligt mycket! Ta hand om er så ses vi snart 💗

HOPPAR DU HOPPAR JAG

»Den 10 november 2014 10:29«

Återberättat från den femte juni tvåtusentretton.
 
17.38 och vi har precis stannat på donken, "Hoppar du hoppar jag" sa han och vi skrattade åt hur klyschigt det lät. 7 minuter senare tog han upp mobilen och slog nummret till närmsta fallskärmscenter, efter någon minut la han på och sa "Flygfältet ligger en timma här ifrån och vi var välkomna när vi ville så kom nu!"
 
Det var en kaxig kille som körde och bredvid satt jag nervösare än någonsin och ställde mig frågan vad fan vi höll på med om och om igen.
 
18.45 och min nervositet var som bortblåst. Vi klev ur bilen och möttes av ett tiotal fällskärmar som föll ner från himlen. "Om en halvtimma är det där du och jag" sa han och hela jag rös av adrenalin.
 
"Nämen tja Tobbe heter jag, ni måste vara spontanhopparna antar jag?" "Haha hej, ja jo det är vi!" "Så sköna, följ med här så ska ni få på er lite snyggare kläder och fylla i lite papper"
 
Medan vi fyllde i våra papper kom Jocke med helt fabulösa mössor och overaller.
 
I mean come on, har ni någonsin sett något snyggare? 
 
19.15 och vi gick en sista gång igenom reglerna. "Är ni taggade?" "Taggade är bara förnamnet nu kör vi". Ett Twin Otter-plan svängde in bakom oss och en trappa ställdes fram, jag fick kämpa mig emot vinden propellarna orsakade men helt plötsigt satt jag alltså i planet som skulle ta mig 4000m upp i luften. Packade som sillar lyfte planet och med oss hade vi 17 andra hoppare som skulle ut och göra formationer och ha sig.
En av killarna vände sig om och frågade om vi var nervösa, lugnt skakade jag på huvudet och kollade sedan på Simon som försökte spela lugn men misslyckades totalt och erkännde att han var skitnervös. Vi skrattade och han önskade oss lycka till och sa att vi garanterat skulle komma att ha våra bästa minuter någonsin.
 
Efter 15 minuter öppnades en dörr på väster sida och helt plötsigt reste sig alla och sprang fram till dörren där de snabbt, en efter en hoppade ut och ett och annat glädjetjut hördes. "Nu är det vår tur" sa Tobbe och puttade fram mig mot kanten. Kollade mig omkring och såg att Jocke och Simon redan satt på kanten och dinglade med benen. Jag hann inte ens blinka innan de var borta. Försiktigt satte vi oss på kanten och Tobbe halvskriker för att kunna överrösta planet "är du redo?" innan jag ens hann svara föll jag helt plötsligt i 200km/h ner mot jorden. I en minut föll vi innan Tobbe väcklade ut fallskärmen och sen svävade vi sakta och jag njöt av varenda hundradel. Det var det vackraste, bästa, roligaste, härligaste och det absolut mest fantastiska jag någonsin gjort.
 
 Efter att ha fått prova på att styra och snurra runt likt en karrusell landade vi mjukt på marken och jag kunde inte kontrolera mitt adrenalin. Jag ville bara upp igen igen igen. Det var helt sjuuuukt. I ett försök att lugna mig fick jag en puss på kinden men kände att hans hjärta dunkade minst lika hårt som mitt så tror han var lika hyped som jag.
 
 Det var dags att ta av sig kläderna, det gjode så ont. Jag ville inte ville inte ville inte. Jag ville ju bara upp igen.
 
 En glad kille som skickade iväg ett och annat kaxigt sms till vänner och familj.
 
Vi sa hejdå till flygfältet och de trevliga människor vi träffat och gick tillbaka till bilen, fortfarade helt överexalterade.
 
Med oss fick vi var sitt diplom. "Tilda Larsson har frivilligt valt att kasta sig ut ur ett full fungerade flygplan. Fallskärmshoppet skedde tillsammans med den erfarne instruktören Tobias Pontvik över flygfältet Gryttjom den 5/6-13"