STORULVÅN 2014

»Den 10 november 2014 15:21«

Lyssnar på sommarprat, p3dokumentär och sagor från strid Lindgrens fantastiska fantasi. Vi ser Sveriges natur svisha förbi utanför fönstret. 
Bebyggelsen blir glesare glesare. De småländska skogarna blir sakta till norrländska skogar och tillslut fylls landskapet av fjäll och bäckar.



Jag bara sitter och gapar, tycker att han kör för fort, hinner ju inte se allt omkring mig. Ber han stanna mitt på vägen flera gånger för att jag ska få springa ut och ta kort. De få bilarna som kommer tutar argsint men jag bryr mig inte och han bara skrattar åt mitt desperata intresse att fånga allt på bild och ber mig hoppa in i bilen. Sakta (på min begäran) åker vi vidare  mot vår destination. Solen börjar gå ner och fjällen ser om möjligt ännu vackrare ut. Vi åker genom Åre och plötsligt pekar han på en röd stuga med vita knutar som står uppe i backen. 
"Där är vår stuga säger han och ler".
Jag har aldrig varit såhär långt upp i landet tidigare och han har varit här uppe fler gånger än antalet fingrar han har på händerna.
 


37 minuter senare svänger vi av på en liten väg, till min förvåning är den asfalterad. Vägen är kringelikrokig och utan att ens behöva släppa blicken från vägen pekar han ut fjäll efter fjäll och berättar vad de heter, som att han inte gjort annat i sitt liv. Tillslut kommer vi fram, till fjällstationen och jag är mer exalterad än jag någonsin varit. WOW här ska jag få utföra min första fjällvandring, tillsammans med han jag älskar mer än allt.
Klockan har slagit sent och vi beslutar att det är dumt att ge sig av när det börjat skymma. Vi bäddar ner oss i bilen och somnar med världens bästa utsikt.
 


Vaknar av solens strålar i ansiktet, äter skogaholmslimpa och dricker blåbärssoppa till frukost. Jag kan inte sitta still, fjärilar flyger omkring i hela kroppen, jag vill börja gå nu!!




Efter vad som känns som en evighet börjar vi gå, och jag nästan springer fram. Han får påminna mig flera gånger om att inte gå för fort om jag ska orka bära min packning hela vägen. 
 

Solen skiner och himlen är fylld av tunga, mörka moln. Perfekt för fotografiögat. Tillslut kommer regnet och överlycklig slänger jag på mig mig regnställ jag fick som en del av studentpresenten jag just nu utför. Skuren varar inte länge och snart tittar solen fram igen. 
 

Vi går ett par timmar innan vi slår läger, lagar mat och njuter av livet. Wow är det enda jag får fram. Här ska jag alltså få spendera helgen. Är så mållös att jag inte får fram ett ord, här bjuder jag istället på bilder där jag bockar av punkter från min bucketlist!
 

Tälta utom räckhåll från civilisationen✔️

Dricka vatten direkt ur bäcken✔️
 
Äta frystorkat✔️
Serverad hemma på matbordet: euw
Ute i naturen: WOW!!

Min fina, ingen punkt på bucketlisten men han var värd en bild ändå.


Pekar på renar och kan inte förstå att jag får äran att bo i deras hem för några dagar. Och när jag vaknade på morgonen stod de bara några meter ifrån tältet. Hann inte få någon bild men jag är inte bitter. Det räcker med att ha sett dessa vackra skapelser på nära håll✔️
 

Bestiga en fjälltopp och skriva mitt namn i loggboken, samt lägga en sten i stenhögen och pussas såklart.✔️
 


Och så ville jag ju ta fler pussbilder givetvis✔️


Världens gladaste Tilda som precis avslutat sin första fjällvandring✔️

Tillbaka på fjällstationen äter vi gott, badar i kallkälla och bastar med utsikt över fjällen vi bara några timmar tidigare besteg. Eftersom vi inte duschat på några dagar känner vi oss som nya människor och åker vidare, korsar landet med Simons stuga nummer två som slutdestination. 

Mitt i natten kommer vi fram och jag är så trött att han får bära mig från bilen till sägnen. Här spenderar vi de sista dagarna på vår resa, fiskar, badar i det iskalla vattnet, värmer oss med miljontals täcken och kuddar framför brasan, äter massor av god mat, besöker Simons farföräldrar över en mysig fika och njuter in i det sista av norrländskan.
Åh jag vill inte hem.
 
 
Men det måste vi ju såklart och i bilen påväg hem räknar han upp saker han älskar hos mig, för att slå ihjäl de oändligt långa timmarna på väg hem. Fina han.