ATT VÅGA VARA ÄRLIG

»Den 20 februari 2015 15:42«

Det blev ingen fredags date idag, Simon är ute med sina jobbarkompisar och roar sig medan jag ligger hemma i soffan och gråter framför någon dålig film. Usch, har en jobbig kväll ikväll. Har haft en väldigt jobbig vecka om jag ska vara ärlig. Känner mig otroligt ensam här borta och jag undrar litegrann vad jag gör här. De första veckorna var  det skönt att vara själv efter en intensiv höst men jag är en människa som inte klarar av att vara ensam och nu i efter hand inser jag att ett jobb hade varit det bästa för mig. Jag har så mycket egentid att jag tröttnat på mig själv. 
 Jag vill ha något att hänga upp dagarna på, ha något att göra, någon att umgås med och framför allt känna känslan av att vara behövd. Jag mår som bäst när jobbpass krockar och jag får jobba förmiddag på ett ställe och kväll på ett annat med bara några minuters marginal. När jag slänger mig i soffan efter en 14h arbetsdag och känner att idag har jag gjort nytta och skillnad i någon annan människas liv. Jag behöver inte rädda världen, det räcker med att servera nybakade bullar eller ge ett extra leende till någon i kassakön som behöver det. 

Nej, bara för att jag bor i ett land med palmer, vita stränder, fantastiska djur och är omringad av ett underbart hav så mår jag inte bra. Vi behöver olika saker här i livet och mina viktigaste ingredienser för att vara lycklig är vänner, en sysselsättning och väldigt lite egentid och just nu har inget av det. Att resa och upptäcka världen gör mig också glad, men ensamheten är starkare än något annat och den gör mig så liten. Så liten att jag hela tiden undrar vad lilla jag ska ut i stora vida världen att göra.

Ja, jag längtar hem. Jag längtar efter att behöva ställa väckarklockan på 07.00, att få fylla kalendern med viktiga saker, att få umgås med mina vänner och att få vara den Tilda som mår bra och trivs med livet.
Jag är en person som behöver rutiner, och vi har försökt bygga upp en vardag här borta med rutiner och aktiviteter. Men de börjar oftast inte förrän Simon och slutat och innan dess har jag hunnit tröttna på mig själv igen. Fredags daten är en utav rutinerna vi har här. För att fira in helgen och även fira och påminna oss om att vi faktiskt är här borta, på det stora äventyret vi drömt om så länge. När Simon smsade och skrev att han blivit medbjuden ut av sina arbetskamrater och frågade om det var okej att han gjorde det istället för att gå på date med mig unnade jag självklart honom det. Men det gjorde ont, ont i hela mig. Än en gång slogs ensamheten som en knytnäve i magen på mig. Jag är så fruktansvärt ensam här borta. Och ensamheten gör mig skör, skör som glas. 

Jag vet att detta inte är vad ni vill läsa, ni vill inte läsa om hur bortskämda Tilda skapar problem som egentligen inte ens borde existera. Ni vill inte läsa om bortskämda Tilda som har mage att klaga på livet när hon lever bland palmerna. Men vet ni? Gräset är inte grönare på andra sidan jorden, jag lovar. Och ikväll behövde jag skriva det här. Imorgon tar jag nya tag och har jag tur, slipper jag göra det ensam.


Det finns två saker som bildar vattenfall på mina kinder ikväll, ensamheten och saknaden. Snart, snart är jag hemma igen.

Kommentarer
Ebba:

<3 <3 <3 snart slut på ensamheten! Vi ska kramas och dansa dygnet runt. Puss <3

2015-02-22 @ 11:46:00
Mamma:

Du är otrolig som har klarat så mycket egentid. Det hade jag aldrig gjort. Och du skriver så fantastiskt, fantastiskt bra. Älskar dig av hela mitt hjärta <3

2015-02-22 @ 19:54:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0